sannablomgren

You don't mind the fall until your face hits the ground.

Min tro. En tolkningsfråga.

Jag vet inte om jag är den bästa kristna individen som gått i ett par skor. Men jag tror. På gud. Och ja, jag är kristen. Inte aktivt. Men jag tror. Jag anser att det är min värld, min förståelse om varför just jag, eller du eller varför världen existerar. Jag måste ha en förklaring och det bottnar jag i kristendomen. Dock vågar jag inte förneka teorin om Big Bang. Min tro kan dra lappkast från dag till dag. Men det viktigaste, jag tror.

Jag tror även på att en kapitalistisk värld är det ultimata. Jag tror att alla människor födds som goda individer och att det är yttre påverkningar som sedan skapar det onda i oss. Jag tror på att själen lever vidare efter döden och jag tror på änglar. Jag tror på spöken, jag tror på det övernaturliga och jag tror på att någonstans finns det ännu en till planet, likt Tellus, bebodd med människor. För jag tror. Det är mitt sätt att inte tappa kontrollen och låta jorden snurra på, saker ske utan anledning. Jag tror på ödet, men inte på slumpen. Ödet är förutbestämt, slumpen är det inte. Med ödet finns en mening, inte slumpen.

Jag minns det som igår och skulle kunna offra min högerhand för att backa tiden innan detta ögonblick.

26 December 2005 förlorade jag min Farfar. Det var inte bara en farfar, det var en av mina närmsta släktingar, favoriten i släkten, en av mina finaste vänner och det var genom honom jag kunde se mig själv och hos honom jag kunde vara mig själv. Dem sista åren av vår tid tillsammans var farfar sjuk och inte så närvarande. Men han fanns alltid hos mig i mina tankar. Även fast han inte var närvarande fysiskt så var han det psykiskt. Hans bortgång kom för mig som en fullständig chock. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan liknande förlust. När det tunga beskedet kom att MIN farfar stod på tur och hade somnat in minns jag hur jag i det ögonblicket satt i fåtöljen hemma på lövängen och skrek ur min tomhet, hur påtagligt det plötsligt blev att jag aldrig mer kommer att få umgås med en människa som stod mig så nära. Jag upplevde det så orättvist. Min farfar kan vara den finaste människan som någonsin vandrat på vår runda jord. Tårarna slutade inte rinna och jag ville inte ha någon i min närhet. Den enda jag ville vara hos var med farfar Stig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min fina fina farfar. Hur jag var och varannan dag som barn traskade dem fåtal meterna till farmor och farfar i förhoppning på att farfar var frisk för dagen och att vi skulle hitta på galenskaper. Jag minns alla dessa hundratals dagar i barndom som spenderats i deras hus, på vår gamla gata Ekorrstigen. Hur vi bakade alla dessa muffins med russin i eller dem tjocka våfflorna med drottningssylt på. Hur vi sparkade fotboll på baksidan, eller när vi kasta pil på en teckning som likna Hitler, som du ritat. Minns du när vi spela fia med knuff på en gigantisk spelplan? Eller när du berättade historier om småfolket som bodde på vinden? Eller när vi var ute och matade skatan Linus? Hur du övertyga mig om tron på änglar, och det går inte en dag utan att jag vet att du finns där uppe, som en av dem allraste vackraste änglarna som vakar över mig, varje steg jag tar. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. <3

Dem första 16 åren av mitt liv var jag drabbad av tunghäfta. Jag var så extremt blyg att det finns människor som säger till mig idag att dem aldrig hade hört mig prata. Fast vi var lika gamla, gick på samma skola och tränade i samma gymnastiklag.

Idag är det en fullständig totalvändning. Jag pratar för mycket, jag socialiserar mig med alla. Vare sig jag känner dem eller inte. Ibland får jag hejda mig själv, ibland är jag trött på mig själv och ibland blir det bara för mycket. Men det positiva med min totalvändning är att jag byggt upp ett väldigt stort kontaktnät. Viktiga personer, oviktiga personer, bekanta, nya vänner och återupptagit kontakter med gamla vänner och bekanta. Jag är en sådan person som idag lätt lär känna nya personer, om jag vill. Jag ska inte sticka under stol med att jag är enormt fördomsfull, jag dömer, hela tiden. Träffar jag på en människa som jag vid första anblick inte gillar, engagerar jag mig inte att lära känna denna person. Dåligt eller bra? Men sådan är jag.

Då jag träffar på en person som jag gillar, tycker om, så ser jag till att hålla kontakten. Jag låter inte fina människor glida ur händerna på mig utan jag värderar relationer med människor högt.

Jag är en sådan person som har haft turen att inte bara ha en bästa vän, utan flera. Det vore synd att bara nämna en, så jag vill gärna nämna flera, helst alla. Inte för att verka diplomatisk på något sätt utan för att jag inte kan klara mig utan någon av er. Men jag får helt enkelt välja ett ut ett urval, det blir de 3 personerna som påverkat mig som person på ett mycket bra sätt.

Linn Hessmer är den person som jag synkade bara halvt med under min gymnasietid. Efter gymnasiet förändrades detta och hon är den människa som stått mig allra närmast, någonsin. Vi rings, så gott som varje dag, ibland flera gånger om dagen. Utan henne är jag halv och hon har gett mig så mycket ovärderligt. Med Linn jag prata om allt, rakt av. Vi är alltid ärliga mot varandra och det tror jag är väldigt viktigt. Har vi något otalt, eller irriterar oss på varandra, håller vi det inte inne. Vi vädrar luften direkt sen är det över. Du är bäst<3

Malin Niklasson Även fast vi bor X mil från varandra. Även fast vi inte hörs i periodvis på mycket länge så har vi ett särskilt band som inte går att bryta. Jag har alltid roligt med Malin. Kan prata om allt och jag vet att hon alltid lyssnar. Med skärgården har jag aldrig tråkigt. Aldrig en trist stund. Jag vet att du är en människa jag alltid kommer att hålla kontakten med, även fast vi bor på varsin kontinent!

Johanna Olofsson är en vän jag känt i galet många år. Hon är en grymt fin människa, som ser en godhet hos alla människor. Hon besitter en trygghet och att hon aldrig skulle lämna en vän i sticket. Vi har haft våra bråk, slutat upp att vara vänner för något år men sedan hittat tillbaka till vänskapen. Jag hoppas innerligt att den består för alltid. Du är en fin människa, insida som utsida.

---

Jag & Linn. Klara & Mia.

Skärgården - vackra jävla människa!

Bästa, finaste Hannis.

Min dag i lördags. Uppdateras en dag försent, men ändå en minnesvärd dag.

Sov mycket och länge och var för trött för överhuvudtaget tänka ordet tvättid. Tvättberget har alltså bättrats på under helgen och jag får helt enkelt ta tag i det kommande vecka.

Istället för att tvätta traskade jag upp till farmor. Fikade, skottades snö och gjorde hennes entré julig och fin.

Därefter dundrade jag ner till gymmet och sprang några kilometer och eftersom jag hade sovit halva dagen var det inte mycket mer kvar av dygnets ljusa del. Det var bara till att göra sin fräsch, lägga på ett ansikte och plocka på sig alla reservdelar för att tuta iväg till Gislaved.

Väl i Gislaved och hemma hos fina Sofia var det mat och förkrök inför mustasch med proppen och storasystrar. Mustasch levererade på parken. Grymt! Fin kväll på alla sätt och vis. Fina människor och bästa mustasch var ett vinnande koncept.

Farmor.

Storasyster Binsi bättrar på sminket.

Proppen bättrar på sminket.

Storasyster och Ralfan. <3

Det har bakats, bananfudge, smartieskakor, snökakor, rocky road och ett bärg av katter.

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit.

Jag hittade bitarna till slut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever.

Min bästa vän blev min penna och min rosa anteckningsbok. Ibland fylldes jag av för mycket tankar och då flydde jag dit. Till min fina bok, under mitt täcke och skrev.

Det var lätt att skriva om det man saknade och det var svårt att sluta. Jag fick aldrig några svar, men jag hade ändå inte velat höra. Min anteckningsbok var ju lika tyst som honom. ”Jag älskade att älska honom, men jag hatade att jag älskade honom”.

Det var mitt i den meningen som tog mig en evighet att skriva som jag insåg min rädsla. Jag var rädd för att sluta älska honom. Nästan mer rädd än tiden då jag skulle börja våga älska honom.

Att börja älska handlar om att se en framtid med honom. Att sluta älska handlar om att vilja se en framtid utan honom. Mina tankar tog en vändning och istället för att blicka bakåt lutade jag mina ögon på framtiden. Jag tänkte tillbaka på våra sämre stunder, även fast jag inte tyckte att de fanns på riktigt.

Jag tänkte på någon jag tyckte var bättre, även fast jag egentligen inte tyckte det fanns någon. Jag var tvungen att gömma allt som bidrog till att jag saknade honom. Till slut blev han en person jag för en tid föraktade. Men jag visste att enda anledningen till att jag hatade honom nu, var för att jag älskade honom då.

Efter en tid slutade mina tårar rinna. För varför ska man gråta över sin så kallade kärlek, när din sanna kärlek vill ha dig för evigt?

För en tid var jag mer rädd för kärleken än någonsin. Men vet ni, jag läste någonstans att om någon gör ens hjärta trasigt, blir det dubbelt så stort när det blir helt igen. Att man sedan ska ha dubbelt så mycket kärlek att ge. Och vet ni, det är sant."

Viktoria Törnegren.

---

Kärlek är något komplext. Svårt. Lätt. Omedvetet. Varmt. Rött. Mjukt. Svart.

Kärlek kan vara mellan vänner, familjemedlemmar eller två personer som på djupet älskar varanndra. Jag känner mycket kärlek, till mina närmsta fina vänner, till djur och min familj givetivs. De inger varm känsla i kroppen som är obeskrivbar. Det inger en trygghet och det fungerar som ett lyckopiller.

Kärlek kan också göra ont. Som jag och många andra har fått uppleva. Tillståndet och vardagen ramnar, det blir svart och tomheten blir påtaglig. Kärlek styr människan. På alla sätt och vis. Ingen kan förneka att alla människor behöver uppleva kärlek. På något sätt. Men det är viktigt att ha i åtanke att kärlek med stort K är något man ska ha enorm respekt över. Inget vi kan råda över och inget vi kan förutse. Det är något mer som vi aldrig någonsin kommer förstå eller kunna styra över.

---

Jag gillar aldrig prata mat. Av bakomliggande orsaker. Dock är en utmaning en utmaning och jag antar den.

Denna veckan har varit en fullständig katastrof. Jag har kommit från mina rutiner av träning och det resulterar i katastrofmat.

NutrilettBars.

Ngn form av en ocharmig pastarätt. Dock glutenfri.

Choklad - Frukt & mandel.

1956 föddes kanske världens starkaste, bästastaste och finaste pappa. Han växte upp i Tranemo under glada 60- och 70talet. Han fick turen att växa upp med världens i särklass bästa föräldrar som i sin tur blev mina farföräldrar. Med fina kläder och nybyggt hus i ett villaområde växta min pappa upp. Han var enda barnet i familjen.När han blev äldre reste han till många av världens länder, tatueringar blev ett intresse, till min farmors förtjusning(?) och detta är två stora intressen som har hållt i sig.

Min pappas uppväxt har präglats av träning. Han har ett genuint intresse för hälsa och träning. Han har avverkat kariärrer som skidåkare, simmare, orienterare m.m. Han har även spelat hockeybockey och han har tränat tyngdlyftning. Men även fast min far idag är 54 år så ligger inte träningskorna på hyllan för det. Det infinner sig ständigt långa skogsrundor i löparskorna och under hela min uppväxt har det alltid funnits ett gym hemma hos familjen Blomgren. Och något man lärt sig efter sina 23 levnadsår är att aldrig ta upp samtalsämnet kost med min far, då kommer man aldrig därifrån. För det fick inget stopp.

Min pappa var under sina tonårsår "svarta fåret" i släkten då hans hundratusentals kusiner var renlevnadsmänniskor som hellre var hemma och byggde modellplan än åkte raggarbil och drack smuggelsprit. Min pappa var inte den som bromsa i nedförsbacken. Man har blivit underrättad med diverse historier om att krocka bilar på isen, spika in kattungar i lådbilar, tanka fulltank på sin raggarbil med smörpapper eller dra ner duschdraperier på fyllan.

Precis som min uppväxt så har Pappa spenderat nästan varje sommar i Laihia i Finland. Pappa är född och uppvuxen i Sverige men med en finsk mor så pratar han idag flytande finska och den finska ådran går aldrig ur honom. Finskt sisu, rå-kost och dem finska lejona men framförallt den finska saunan är något som ligger honom varmt om hjärtat.

Vid 24 års ålder får han sin första dotter, min halvsyster Linda och kort efter det träffar han min finska mamma.

Mamma som föddes 1964 i Tammefors i Finland, är en finsk ut i fingerspetsen. Finsk temprement, finskt utseende och det finska språket. Vid 6 årsålder lämnade min mamma med sina två yngre syskon och sina föräldrar Finland och flyttade till Borås och sedan kort därefter till en villa i Länghem. I sina ungdomsår tränade hon basket, jobbade på ålderdomshemmet solbacken i Länghem och levde i stort sett ett vanligt liv. Frågar man henne idag vad hennes livs största misstag är skulle man troligtvis få svaret att hon istället för att åka till Israel som ungdom och plocka apelsiner tackade ja till ett deltidsjobb på Solbacken. Jag kan anse att denna händelsen genomsyrar min mammas största egenskap. Att bromsa i nedförsbackar.

När mamma var 21 år fick hon sitt första barn, min storasyster Jennie. Dem köpte ett hus på Ekorrstigen och sedan föddes lilla jag. Mamma valde senare att studera vidare och arbetar idag i grund och botten som sjuksköterska men har tack vare sina studier avancerat sig. För studierna slutat aldrig vid SSK-examen utan mamma fortsätte läsa vidare och vidare och vidare. Och har egentligen aldrig slutat att  studera vid sidan av sitt arbete. Kanske är det därifrån jag fått min ständiga strävan efter framgång och karriär? Förövrigt så finns det inte vad jag kan se några mer påtagliga likheter mellan mig och min mamma. Jag är en Blomgrenare rakt igenom. Lik min farfar/pappa, förknippar mig mycket med min finska släkt från farmors sida i Finland osv. Dock är min syster Jennie en tvättäkta kopia av min mor som ingen kan förneka. Utsida som insida.

Jag kan idag se mina föräldrars roll ur två perspektiv. Min mamma som alltid har funnits där och alltid ställt upp och stöttat mig medens min far har bidragit till att i jag hela tiden tiden haft en strävan av att ta mig framåt, dock något som funnits i mitt undermedvetna. Min far har alltid stöttat mig i mina alla beslut dock inte lika påtagligt som min mamma. Jag har alltid varit bortskämd, ekonomiskt som med kärlek. Något jag inte alls ser som något negativt.