sannablomgren

You don't mind the fall until your face hits the ground.

Min tro. En tolkningsfråga.

Jag vet inte om jag är den bästa kristna individen som gått i ett par skor. Men jag tror. På gud. Och ja, jag är kristen. Inte aktivt. Men jag tror. Jag anser att det är min värld, min förståelse om varför just jag, eller du eller varför världen existerar. Jag måste ha en förklaring och det bottnar jag i kristendomen. Dock vågar jag inte förneka teorin om Big Bang. Min tro kan dra lappkast från dag till dag. Men det viktigaste, jag tror.

Jag tror även på att en kapitalistisk värld är det ultimata. Jag tror att alla människor födds som goda individer och att det är yttre påverkningar som sedan skapar det onda i oss. Jag tror på att själen lever vidare efter döden och jag tror på änglar. Jag tror på spöken, jag tror på det övernaturliga och jag tror på att någonstans finns det ännu en till planet, likt Tellus, bebodd med människor. För jag tror. Det är mitt sätt att inte tappa kontrollen och låta jorden snurra på, saker ske utan anledning. Jag tror på ödet, men inte på slumpen. Ödet är förutbestämt, slumpen är det inte. Med ödet finns en mening, inte slumpen.

Jag minns det som igår och skulle kunna offra min högerhand för att backa tiden innan detta ögonblick.

26 December 2005 förlorade jag min Farfar. Det var inte bara en farfar, det var en av mina närmsta släktingar, favoriten i släkten, en av mina finaste vänner och det var genom honom jag kunde se mig själv och hos honom jag kunde vara mig själv. Dem sista åren av vår tid tillsammans var farfar sjuk och inte så närvarande. Men han fanns alltid hos mig i mina tankar. Även fast han inte var närvarande fysiskt så var han det psykiskt. Hans bortgång kom för mig som en fullständig chock. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan liknande förlust. När det tunga beskedet kom att MIN farfar stod på tur och hade somnat in minns jag hur jag i det ögonblicket satt i fåtöljen hemma på lövängen och skrek ur min tomhet, hur påtagligt det plötsligt blev att jag aldrig mer kommer att få umgås med en människa som stod mig så nära. Jag upplevde det så orättvist. Min farfar kan vara den finaste människan som någonsin vandrat på vår runda jord. Tårarna slutade inte rinna och jag ville inte ha någon i min närhet. Den enda jag ville vara hos var med farfar Stig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min fina fina farfar. Hur jag var och varannan dag som barn traskade dem fåtal meterna till farmor och farfar i förhoppning på att farfar var frisk för dagen och att vi skulle hitta på galenskaper. Jag minns alla dessa hundratals dagar i barndom som spenderats i deras hus, på vår gamla gata Ekorrstigen. Hur vi bakade alla dessa muffins med russin i eller dem tjocka våfflorna med drottningssylt på. Hur vi sparkade fotboll på baksidan, eller när vi kasta pil på en teckning som likna Hitler, som du ritat. Minns du när vi spela fia med knuff på en gigantisk spelplan? Eller när du berättade historier om småfolket som bodde på vinden? Eller när vi var ute och matade skatan Linus? Hur du övertyga mig om tron på änglar, och det går inte en dag utan att jag vet att du finns där uppe, som en av dem allraste vackraste änglarna som vakar över mig, varje steg jag tar. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. <3

Dem första 16 åren av mitt liv var jag drabbad av tunghäfta. Jag var så extremt blyg att det finns människor som säger till mig idag att dem aldrig hade hört mig prata. Fast vi var lika gamla, gick på samma skola och tränade i samma gymnastiklag.

Idag är det en fullständig totalvändning. Jag pratar för mycket, jag socialiserar mig med alla. Vare sig jag känner dem eller inte. Ibland får jag hejda mig själv, ibland är jag trött på mig själv och ibland blir det bara för mycket. Men det positiva med min totalvändning är att jag byggt upp ett väldigt stort kontaktnät. Viktiga personer, oviktiga personer, bekanta, nya vänner och återupptagit kontakter med gamla vänner och bekanta. Jag är en sådan person som idag lätt lär känna nya personer, om jag vill. Jag ska inte sticka under stol med att jag är enormt fördomsfull, jag dömer, hela tiden. Träffar jag på en människa som jag vid första anblick inte gillar, engagerar jag mig inte att lära känna denna person. Dåligt eller bra? Men sådan är jag.

Då jag träffar på en person som jag gillar, tycker om, så ser jag till att hålla kontakten. Jag låter inte fina människor glida ur händerna på mig utan jag värderar relationer med människor högt.

Jag är en sådan person som har haft turen att inte bara ha en bästa vän, utan flera. Det vore synd att bara nämna en, så jag vill gärna nämna flera, helst alla. Inte för att verka diplomatisk på något sätt utan för att jag inte kan klara mig utan någon av er. Men jag får helt enkelt välja ett ut ett urval, det blir de 3 personerna som påverkat mig som person på ett mycket bra sätt.

Linn Hessmer är den person som jag synkade bara halvt med under min gymnasietid. Efter gymnasiet förändrades detta och hon är den människa som stått mig allra närmast, någonsin. Vi rings, så gott som varje dag, ibland flera gånger om dagen. Utan henne är jag halv och hon har gett mig så mycket ovärderligt. Med Linn jag prata om allt, rakt av. Vi är alltid ärliga mot varandra och det tror jag är väldigt viktigt. Har vi något otalt, eller irriterar oss på varandra, håller vi det inte inne. Vi vädrar luften direkt sen är det över. Du är bäst<3

Malin Niklasson Även fast vi bor X mil från varandra. Även fast vi inte hörs i periodvis på mycket länge så har vi ett särskilt band som inte går att bryta. Jag har alltid roligt med Malin. Kan prata om allt och jag vet att hon alltid lyssnar. Med skärgården har jag aldrig tråkigt. Aldrig en trist stund. Jag vet att du är en människa jag alltid kommer att hålla kontakten med, även fast vi bor på varsin kontinent!

Johanna Olofsson är en vän jag känt i galet många år. Hon är en grymt fin människa, som ser en godhet hos alla människor. Hon besitter en trygghet och att hon aldrig skulle lämna en vän i sticket. Vi har haft våra bråk, slutat upp att vara vänner för något år men sedan hittat tillbaka till vänskapen. Jag hoppas innerligt att den består för alltid. Du är en fin människa, insida som utsida.

---

Jag & Linn. Klara & Mia.

Skärgården - vackra jävla människa!

Bästa, finaste Hannis.

Min dag i lördags. Uppdateras en dag försent, men ändå en minnesvärd dag.

Sov mycket och länge och var för trött för överhuvudtaget tänka ordet tvättid. Tvättberget har alltså bättrats på under helgen och jag får helt enkelt ta tag i det kommande vecka.

Istället för att tvätta traskade jag upp till farmor. Fikade, skottades snö och gjorde hennes entré julig och fin.

Därefter dundrade jag ner till gymmet och sprang några kilometer och eftersom jag hade sovit halva dagen var det inte mycket mer kvar av dygnets ljusa del. Det var bara till att göra sin fräsch, lägga på ett ansikte och plocka på sig alla reservdelar för att tuta iväg till Gislaved.

Väl i Gislaved och hemma hos fina Sofia var det mat och förkrök inför mustasch med proppen och storasystrar. Mustasch levererade på parken. Grymt! Fin kväll på alla sätt och vis. Fina människor och bästa mustasch var ett vinnande koncept.

Farmor.

Storasyster Binsi bättrar på sminket.

Proppen bättrar på sminket.

Storasyster och Ralfan. <3

Det har bakats, bananfudge, smartieskakor, snökakor, rocky road och ett bärg av katter.

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit.

Jag hittade bitarna till slut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever.

Min bästa vän blev min penna och min rosa anteckningsbok. Ibland fylldes jag av för mycket tankar och då flydde jag dit. Till min fina bok, under mitt täcke och skrev.

Det var lätt att skriva om det man saknade och det var svårt att sluta. Jag fick aldrig några svar, men jag hade ändå inte velat höra. Min anteckningsbok var ju lika tyst som honom. ”Jag älskade att älska honom, men jag hatade att jag älskade honom”.

Det var mitt i den meningen som tog mig en evighet att skriva som jag insåg min rädsla. Jag var rädd för att sluta älska honom. Nästan mer rädd än tiden då jag skulle börja våga älska honom.

Att börja älska handlar om att se en framtid med honom. Att sluta älska handlar om att vilja se en framtid utan honom. Mina tankar tog en vändning och istället för att blicka bakåt lutade jag mina ögon på framtiden. Jag tänkte tillbaka på våra sämre stunder, även fast jag inte tyckte att de fanns på riktigt.

Jag tänkte på någon jag tyckte var bättre, även fast jag egentligen inte tyckte det fanns någon. Jag var tvungen att gömma allt som bidrog till att jag saknade honom. Till slut blev han en person jag för en tid föraktade. Men jag visste att enda anledningen till att jag hatade honom nu, var för att jag älskade honom då.

Efter en tid slutade mina tårar rinna. För varför ska man gråta över sin så kallade kärlek, när din sanna kärlek vill ha dig för evigt?

För en tid var jag mer rädd för kärleken än någonsin. Men vet ni, jag läste någonstans att om någon gör ens hjärta trasigt, blir det dubbelt så stort när det blir helt igen. Att man sedan ska ha dubbelt så mycket kärlek att ge. Och vet ni, det är sant."

Viktoria Törnegren.

---

Kärlek är något komplext. Svårt. Lätt. Omedvetet. Varmt. Rött. Mjukt. Svart.

Kärlek kan vara mellan vänner, familjemedlemmar eller två personer som på djupet älskar varanndra. Jag känner mycket kärlek, till mina närmsta fina vänner, till djur och min familj givetivs. De inger varm känsla i kroppen som är obeskrivbar. Det inger en trygghet och det fungerar som ett lyckopiller.

Kärlek kan också göra ont. Som jag och många andra har fått uppleva. Tillståndet och vardagen ramnar, det blir svart och tomheten blir påtaglig. Kärlek styr människan. På alla sätt och vis. Ingen kan förneka att alla människor behöver uppleva kärlek. På något sätt. Men det är viktigt att ha i åtanke att kärlek med stort K är något man ska ha enorm respekt över. Inget vi kan råda över och inget vi kan förutse. Det är något mer som vi aldrig någonsin kommer förstå eller kunna styra över.

---

Jag gillar aldrig prata mat. Av bakomliggande orsaker. Dock är en utmaning en utmaning och jag antar den.

Denna veckan har varit en fullständig katastrof. Jag har kommit från mina rutiner av träning och det resulterar i katastrofmat.

NutrilettBars.

Ngn form av en ocharmig pastarätt. Dock glutenfri.

Choklad - Frukt & mandel.

1956 föddes kanske världens starkaste, bästastaste och finaste pappa. Han växte upp i Tranemo under glada 60- och 70talet. Han fick turen att växa upp med världens i särklass bästa föräldrar som i sin tur blev mina farföräldrar. Med fina kläder och nybyggt hus i ett villaområde växta min pappa upp. Han var enda barnet i familjen.När han blev äldre reste han till många av världens länder, tatueringar blev ett intresse, till min farmors förtjusning(?) och detta är två stora intressen som har hållt i sig.

Min pappas uppväxt har präglats av träning. Han har ett genuint intresse för hälsa och träning. Han har avverkat kariärrer som skidåkare, simmare, orienterare m.m. Han har även spelat hockeybockey och han har tränat tyngdlyftning. Men även fast min far idag är 54 år så ligger inte träningskorna på hyllan för det. Det infinner sig ständigt långa skogsrundor i löparskorna och under hela min uppväxt har det alltid funnits ett gym hemma hos familjen Blomgren. Och något man lärt sig efter sina 23 levnadsår är att aldrig ta upp samtalsämnet kost med min far, då kommer man aldrig därifrån. För det fick inget stopp.

Min pappa var under sina tonårsår "svarta fåret" i släkten då hans hundratusentals kusiner var renlevnadsmänniskor som hellre var hemma och byggde modellplan än åkte raggarbil och drack smuggelsprit. Min pappa var inte den som bromsa i nedförsbacken. Man har blivit underrättad med diverse historier om att krocka bilar på isen, spika in kattungar i lådbilar, tanka fulltank på sin raggarbil med smörpapper eller dra ner duschdraperier på fyllan.

Precis som min uppväxt så har Pappa spenderat nästan varje sommar i Laihia i Finland. Pappa är född och uppvuxen i Sverige men med en finsk mor så pratar han idag flytande finska och den finska ådran går aldrig ur honom. Finskt sisu, rå-kost och dem finska lejona men framförallt den finska saunan är något som ligger honom varmt om hjärtat.

Vid 24 års ålder får han sin första dotter, min halvsyster Linda och kort efter det träffar han min finska mamma.

Mamma som föddes 1964 i Tammefors i Finland, är en finsk ut i fingerspetsen. Finsk temprement, finskt utseende och det finska språket. Vid 6 årsålder lämnade min mamma med sina två yngre syskon och sina föräldrar Finland och flyttade till Borås och sedan kort därefter till en villa i Länghem. I sina ungdomsår tränade hon basket, jobbade på ålderdomshemmet solbacken i Länghem och levde i stort sett ett vanligt liv. Frågar man henne idag vad hennes livs största misstag är skulle man troligtvis få svaret att hon istället för att åka till Israel som ungdom och plocka apelsiner tackade ja till ett deltidsjobb på Solbacken. Jag kan anse att denna händelsen genomsyrar min mammas största egenskap. Att bromsa i nedförsbackar.

När mamma var 21 år fick hon sitt första barn, min storasyster Jennie. Dem köpte ett hus på Ekorrstigen och sedan föddes lilla jag. Mamma valde senare att studera vidare och arbetar idag i grund och botten som sjuksköterska men har tack vare sina studier avancerat sig. För studierna slutat aldrig vid SSK-examen utan mamma fortsätte läsa vidare och vidare och vidare. Och har egentligen aldrig slutat att  studera vid sidan av sitt arbete. Kanske är det därifrån jag fått min ständiga strävan efter framgång och karriär? Förövrigt så finns det inte vad jag kan se några mer påtagliga likheter mellan mig och min mamma. Jag är en Blomgrenare rakt igenom. Lik min farfar/pappa, förknippar mig mycket med min finska släkt från farmors sida i Finland osv. Dock är min syster Jennie en tvättäkta kopia av min mor som ingen kan förneka. Utsida som insida.

Jag kan idag se mina föräldrars roll ur två perspektiv. Min mamma som alltid har funnits där och alltid ställt upp och stöttat mig medens min far har bidragit till att i jag hela tiden tiden haft en strävan av att ta mig framåt, dock något som funnits i mitt undermedvetna. Min far har alltid stöttat mig i mina alla beslut dock inte lika påtagligt som min mamma. Jag har alltid varit bortskämd, ekonomiskt som med kärlek. Något jag inte alls ser som något negativt.

Baaaaam. Tänkte jag. Vilket jävligt obehagligt ämne. Faktum är att min första kärlek är också min enda kärlek. Visst ska jag inte sticka under stol med att jag under lågstadiet trånade och hade en mycket hemlig förälskelse till min klasskompis Olof men hans passionerade kärleksförklaringar till mig skrämde iväg en extremt blyg, kort, blond liten tjej som mig.

Förälskelser har kommit och gått, alldeles för många och alldeles för få. Jag funderar ibland på om jag är som man uttrycker det "kär i kärleken". Perioder i mitt liv har jag vart som en stenhård mur, grå, trist och inte mottaglig för någon som helst känsla, ömhet, eller förälskelse. Medens jag andra perioder vart som en djup hink som rymt obehindrat med känslor och bekräftelse. Bottenlös och naiv.

Men det finns ett fenomen, att vara kär. En gång har jag haft turen och oturen skulle jag vilja säga, att falla dit. Det är en lång historia och jag tänker göra den kort.

Jag var 16 år och det var sommar. Jag hade fått kontakt med en gammal ytlig bekant. Fast jag då egentligen inte var mottaglig för någonting pga av vissa omständigheter så började känslor gro inom mig utan några som helst solstrålar eller vattenstänk. Jag sätter punkt där.

Sen kom hösten. Den samlade ihop ett mörker som en kväll byggde bo inom mig. Det kom som en käftsmäll från en klar himmel då jag fick ett förbannat mejl från en helt obetydlig bekant. Men det hör till. En ungdomskärlek ska bli en ungdomskärlek men just för den stunden var jag så liten, kränkt och upplevde en tomhet som var påtaglig. Jag insåg egentligen inte förrän då att att du hade byggt ett bo i mitt varma röda.  Jag gick vidare, hittade nya att drunka hos, om inte för djupt men för stunden. Jag fick dock en lärdom med mig och det var att aldrig lita på någon, inte på en vän eller på en kärlek.

Idag ser jag överhuvudtaget inte att varken jag eller Martin är dem personerna vi var då. Jag låter händelsen och upplevelserna berika mig och önskar all lycka och framgång till Martin med hans musik och hans fortsatta liv. Jag hatar inte, ångrar inget och känner inget av det förflutna. Men jag vill tacka honom för det som han omedvetet gjorde, jag tänker minnas det som var och dra fortsatt lärdom av det.

Nåväl. Att det alltid ska vara lika obehagligt att prata om sig själv men att jag alltid gör det och är så bra på det med.

Iaf. 23 år sedan för att vara nästan exakt föddes jag. Borås BB. Första advent och Jennie och Linda fick sin efterlängtade(?) lillasyster. En lintott, försiktighetsministern och plutten var tydligen namn jag fick.

Några dagar efter att jag kom till världen flyttade jag in på Ekorrstigen 9 här i Tranemo. Ett hyffsat stort hus mitt i ett svensson-villaområde. Där formades jag av mina 8 första levnadsår. Med en mamma, pappa och en elak storasyster som aldrig lät mig vara med. Jag fick utstå diverse tortyr som fällor och eller behaga mig med pojkfrisyr då Jennie ville vara frisör för en dag till att tvinga mig klippa sönder mina kläder för att få vara med på en obetydlig lek. Min andra något snällare syster Linda, är en halv-syster och kom då och då på besök vilket var en höjdpunkt man såg med framemot med nöje.

Många dagar på ekorrstigen gick ut på att hänga på staketet vid trädgårdens slut och suktade efter killarna som byggde ramper och skejtade framför vårt hus. "Jag skulle gifta mig med Jonas, fast han hade ful cykel". Dock var min kärlek inte besvarad då han var hela 7 år äldre och ansåg bara mig som en lite lort som inte under några omständigheter fick leka på hans skejtboardramper.

Åtta år av min barndom passerade på ett vad jag kan minnas idylliskt sätt. Dagmammor, dagis, charterresor, Finlandsresor, att lära sig cykla, att lyssna på hårdrock i pappas gym, att sjunga högt till tonerna av arvingarna med mamma i volvon, att gå dem 10 meterna till farmor& farfar, att fånga grodyngel i skvättebäcken, att äta karameller hos Tant Anja, att vara barn.

Sommaren 1996, (no shit vad gammal jag är) flyttade familjen Blomgren till ett i mina ögon giganstiskt vitt hus på en kulle mitt ute i skogen. Vi hade då precis ökat familjen med en medlem, den ökända Erica som inte hade några gränser överhuvudtaget och inte liknande någon av oss andra barn.

Övergården blev mitt andra hem. Alléer, rondeller, bersåer, åkrar ladugårdar, kossor, grusvägar. Fast jag trodde jag hörde hemma där så inser jag idag hur fel det var. I dem yngre åren byggdes det kojor, lekte i hö, var kaninägare och fångade salamandrar men när jag började högstadiet insåg jag att jag innerst inne inte var en lantis. Faktum var att jag innerst inne var väldigt vilsen och trasig och ser ibland tillbaka på denna tiden som en jobbig och svart tid. Jag pendlade mellan livskris, matvägran och status 0 på självförtroende

Även resten av familjen kom till insikten att landet var kanske inte det ultimata och vi diskuterade flytt till Falkenberg där vi hade ett hus till förfogande. I sista stund drog vi oss ur och familjen hamnade i återigen i centrala Tranemo.

Detta var i skiftet från högstadiet till gymnasiet och jag började alltmer hitta mig själv. Alkohol, falskleg, bussresor, kullaberg, privatfester i Svenljunga och på alla diverse statsdelar i Borås provade jag på. Jag upplevde min första kärlek och dess konsekvenser.

Jag lämnade många gamla bekantskaper bakom mig och stiftade nya. Ung företagsamhet gav mig mycket och likaså mitt gymnasieprogram ekonomi som formade mig och insåg att min framtid varken var inom vården eller som frisör. Under alla dessa år hade jag även hunnit avverka alla de möjliga fritidssyslsättningarna som Gymnastik, Fotboll, Innebandy, Karate, Teater (8år!), Fiol, Piano och Drillning.

Juni 2006 stod jag på trappan, studentmössan var på och jag visste exakt vad jag ville. Service Management på Lunds Universitet Campus Helsingborg väntade till hösten och så blev det även, i 6 månader. Jag tog skolan för seriöst, jag började tveka och valde att flytta hem till Tranemo. Fel beslut kan jag tycka i efterhand. Jag hoppade runt bland diverse jobb, jag drog ensam till Oslo för att finna lyckan och blev allt mer osäker på vad jag egentligen hade för mål med mitt liv. Jag avverkade i denna veva några somrar på Jabokontoret i Tranemo. Jag insåg där någonstans att papper, siffror, datorer var ändå min grej men jag behövde något mer som kändes rätt. En dag slog det mig - Politiken. Ända sedan jag var 6 år kan jag minnas att jag vart intresserad av politik på ett eller annat sätt. Med en mamma som var kommunpolitiker till att under mina tidiga tonårsår fundera mycket kring miljöfrågor till att landa som en genuin konservativ moderat med stort M. Vid 16 års ålder blev jag medlem hos MUF och den vägen har jag vandrat till jag idag sitter som kommunalpolitiker.

Våren 2009 då jag stod andra gången inför högskoleval hade jag spikat att jag skulle flytta till Halmstad, som är mitt andra hem och läsa programmet, statsvetenskap med politisk kommunikation. Men något gick snett och jag valde istället en tvåårig administratörsutbildning i Borås.

Den utbildningen är idag snart till ända. Jag anser att det varit en lärorik resa och ser framemot praktiken till våren som ska avverkas på riksdagsförvaltningen. Ett ständigt problem som jag lärt mig leva med är att min prestationsångest ständigt är påtaglig. Jag anser att mina ambitioner är större än denna utbildning och som min framtid ser ut för stunden kommer jag till hösten att åka till Skövde för att hämta hem en kandidatexamen i ekonomi och affärsjuridik.

Framtiden ser jag varken som ljus eller mörk. Fast jag hela tiden vetat att jag vill göra kariärr och att det hela tiden finns en strävan hos mig av att lyckas så har jag svårt att se mig där. Jag vet inte vad definitionen av att lyckas ligger utan att jag tror jag alltid kommer fortsätta sträva efter något och kommer inte vara medveten om att jag hela tiden lyckas.

Mina framtidsdrömmar handlar snarare om hus än jobb. Jag vill ha ett vitt, nybyggt trähus vid havet. Jag vill leva tillsammans med någon som uppfyller alla krav på manlighet. Jag ser dock inte min framtid med barn. Något som kan ändras med tiden eller så gör det inte det och jag har redan accepterat  det.

Jag vill jobba till längre än åldern 65, jag vill vara frisk och kunna resa mycket och uppleva livet tillsammans med den jag delar livet med. Att kunna få vara frisk och aktiv av sista delen av mitt liv är något jag värdesätter och det är bland annat därför jag tränar "my ass off". Men träning är mitt liv och så lär det förbli.

Långt textstycke men en extremt kort sammanfattning av mitt liv.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Min jul

Dag 25 – Min fritid

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Mina rädslor

Det är söndag. Det är andra advent. Det är tre veckor kvar till jul. Jag befinner mig i skrivande stund i ett matkoma. Att jag aldrig lär mig. Kursboken är lika svart som mitt gnagande samvete. En helg har snart passerat och jag har i vanlig ordning fått alldeles för lite gjort än vad jag planerat. Var finns lussekatterna, julgodiset, pepparkakshuset? Och varför är min lägenhet inte klinisk ren från tak till golv? Och varför är inte inlämningen klar ännu? Jag har haft all tid i världen. Och varför infinner sig den förbannande huvudvärken varje morgon när jag vaknar, tills det att jag somnar. Dock har en viktig sak kommit till min insikt. Jag vet dock inte hur jag ska bearbeta denna dåliga egenskap men det ger sig med tiden. Nåväl. Ge mig ett finger och jag tar hela handen.

I've said it once. 
I've said it twice. 
I've said it a thousand fucking times.
That I'm ok, that I'm fine. 
That it's just all in my mind.
But this has got to be the best of me.
And I can't seem to sleep. 
It's not because you're not with me. 
It's because you never leave.