sannablomgren

1956 föddes kanske världens starkaste, bästastaste och finaste pappa. Han växte upp i Tranemo under glada 60- och 70talet. Han fick turen att växa upp med världens i särklass bästa föräldrar som i sin tur blev mina farföräldrar. Med fina kläder och nybyggt hus i ett villaområde växta min pappa upp. Han var enda barnet i familjen.När han blev äldre reste han till många av världens länder, tatueringar blev ett intresse, till min farmors förtjusning(?) och detta är två stora intressen som har hållt i sig.

Min pappas uppväxt har präglats av träning. Han har ett genuint intresse för hälsa och träning. Han har avverkat kariärrer som skidåkare, simmare, orienterare m.m. Han har även spelat hockeybockey och han har tränat tyngdlyftning. Men även fast min far idag är 54 år så ligger inte träningskorna på hyllan för det. Det infinner sig ständigt långa skogsrundor i löparskorna och under hela min uppväxt har det alltid funnits ett gym hemma hos familjen Blomgren. Och något man lärt sig efter sina 23 levnadsår är att aldrig ta upp samtalsämnet kost med min far, då kommer man aldrig därifrån. För det fick inget stopp.

Min pappa var under sina tonårsår "svarta fåret" i släkten då hans hundratusentals kusiner var renlevnadsmänniskor som hellre var hemma och byggde modellplan än åkte raggarbil och drack smuggelsprit. Min pappa var inte den som bromsa i nedförsbacken. Man har blivit underrättad med diverse historier om att krocka bilar på isen, spika in kattungar i lådbilar, tanka fulltank på sin raggarbil med smörpapper eller dra ner duschdraperier på fyllan.

Precis som min uppväxt så har Pappa spenderat nästan varje sommar i Laihia i Finland. Pappa är född och uppvuxen i Sverige men med en finsk mor så pratar han idag flytande finska och den finska ådran går aldrig ur honom. Finskt sisu, rå-kost och dem finska lejona men framförallt den finska saunan är något som ligger honom varmt om hjärtat.

Vid 24 års ålder får han sin första dotter, min halvsyster Linda och kort efter det träffar han min finska mamma.

Mamma som föddes 1964 i Tammefors i Finland, är en finsk ut i fingerspetsen. Finsk temprement, finskt utseende och det finska språket. Vid 6 årsålder lämnade min mamma med sina två yngre syskon och sina föräldrar Finland och flyttade till Borås och sedan kort därefter till en villa i Länghem. I sina ungdomsår tränade hon basket, jobbade på ålderdomshemmet solbacken i Länghem och levde i stort sett ett vanligt liv. Frågar man henne idag vad hennes livs största misstag är skulle man troligtvis få svaret att hon istället för att åka till Israel som ungdom och plocka apelsiner tackade ja till ett deltidsjobb på Solbacken. Jag kan anse att denna händelsen genomsyrar min mammas största egenskap. Att bromsa i nedförsbackar.

När mamma var 21 år fick hon sitt första barn, min storasyster Jennie. Dem köpte ett hus på Ekorrstigen och sedan föddes lilla jag. Mamma valde senare att studera vidare och arbetar idag i grund och botten som sjuksköterska men har tack vare sina studier avancerat sig. För studierna slutat aldrig vid SSK-examen utan mamma fortsätte läsa vidare och vidare och vidare. Och har egentligen aldrig slutat att  studera vid sidan av sitt arbete. Kanske är det därifrån jag fått min ständiga strävan efter framgång och karriär? Förövrigt så finns det inte vad jag kan se några mer påtagliga likheter mellan mig och min mamma. Jag är en Blomgrenare rakt igenom. Lik min farfar/pappa, förknippar mig mycket med min finska släkt från farmors sida i Finland osv. Dock är min syster Jennie en tvättäkta kopia av min mor som ingen kan förneka. Utsida som insida.

Jag kan idag se mina föräldrars roll ur två perspektiv. Min mamma som alltid har funnits där och alltid ställt upp och stöttat mig medens min far har bidragit till att i jag hela tiden tiden haft en strävan av att ta mig framåt, dock något som funnits i mitt undermedvetna. Min far har alltid stöttat mig i mina alla beslut dock inte lika påtagligt som min mamma. Jag har alltid varit bortskämd, ekonomiskt som med kärlek. Något jag inte alls ser som något negativt.