sannablomgren

Det är söndag. Det är andra advent. Det är tre veckor kvar till jul. Jag befinner mig i skrivande stund i ett matkoma. Att jag aldrig lär mig. Kursboken är lika svart som mitt gnagande samvete. En helg har snart passerat och jag har i vanlig ordning fått alldeles för lite gjort än vad jag planerat. Var finns lussekatterna, julgodiset, pepparkakshuset? Och varför är min lägenhet inte klinisk ren från tak till golv? Och varför är inte inlämningen klar ännu? Jag har haft all tid i världen. Och varför infinner sig den förbannande huvudvärken varje morgon när jag vaknar, tills det att jag somnar. Dock har en viktig sak kommit till min insikt. Jag vet dock inte hur jag ska bearbeta denna dåliga egenskap men det ger sig med tiden. Nåväl. Ge mig ett finger och jag tar hela handen.

I've said it once. 
I've said it twice. 
I've said it a thousand fucking times.
That I'm ok, that I'm fine. 
That it's just all in my mind.
But this has got to be the best of me.
And I can't seem to sleep. 
It's not because you're not with me. 
It's because you never leave.