sannablomgren

Baaaaam. Tänkte jag. Vilket jävligt obehagligt ämne. Faktum är att min första kärlek är också min enda kärlek. Visst ska jag inte sticka under stol med att jag under lågstadiet trånade och hade en mycket hemlig förälskelse till min klasskompis Olof men hans passionerade kärleksförklaringar till mig skrämde iväg en extremt blyg, kort, blond liten tjej som mig.

Förälskelser har kommit och gått, alldeles för många och alldeles för få. Jag funderar ibland på om jag är som man uttrycker det "kär i kärleken". Perioder i mitt liv har jag vart som en stenhård mur, grå, trist och inte mottaglig för någon som helst känsla, ömhet, eller förälskelse. Medens jag andra perioder vart som en djup hink som rymt obehindrat med känslor och bekräftelse. Bottenlös och naiv.

Men det finns ett fenomen, att vara kär. En gång har jag haft turen och oturen skulle jag vilja säga, att falla dit. Det är en lång historia och jag tänker göra den kort.

Jag var 16 år och det var sommar. Jag hade fått kontakt med en gammal ytlig bekant. Fast jag då egentligen inte var mottaglig för någonting pga av vissa omständigheter så började känslor gro inom mig utan några som helst solstrålar eller vattenstänk. Jag sätter punkt där.

Sen kom hösten. Den samlade ihop ett mörker som en kväll byggde bo inom mig. Det kom som en käftsmäll från en klar himmel då jag fick ett förbannat mejl från en helt obetydlig bekant. Men det hör till. En ungdomskärlek ska bli en ungdomskärlek men just för den stunden var jag så liten, kränkt och upplevde en tomhet som var påtaglig. Jag insåg egentligen inte förrän då att att du hade byggt ett bo i mitt varma röda.  Jag gick vidare, hittade nya att drunka hos, om inte för djupt men för stunden. Jag fick dock en lärdom med mig och det var att aldrig lita på någon, inte på en vän eller på en kärlek.

Idag ser jag överhuvudtaget inte att varken jag eller Martin är dem personerna vi var då. Jag låter händelsen och upplevelserna berika mig och önskar all lycka och framgång till Martin med hans musik och hans fortsatta liv. Jag hatar inte, ångrar inget och känner inget av det förflutna. Men jag vill tacka honom för det som han omedvetet gjorde, jag tänker minnas det som var och dra fortsatt lärdom av det.