sannablomgren

Nåväl. Att det alltid ska vara lika obehagligt att prata om sig själv men att jag alltid gör det och är så bra på det med.

Iaf. 23 år sedan för att vara nästan exakt föddes jag. Borås BB. Första advent och Jennie och Linda fick sin efterlängtade(?) lillasyster. En lintott, försiktighetsministern och plutten var tydligen namn jag fick.

Några dagar efter att jag kom till världen flyttade jag in på Ekorrstigen 9 här i Tranemo. Ett hyffsat stort hus mitt i ett svensson-villaområde. Där formades jag av mina 8 första levnadsår. Med en mamma, pappa och en elak storasyster som aldrig lät mig vara med. Jag fick utstå diverse tortyr som fällor och eller behaga mig med pojkfrisyr då Jennie ville vara frisör för en dag till att tvinga mig klippa sönder mina kläder för att få vara med på en obetydlig lek. Min andra något snällare syster Linda, är en halv-syster och kom då och då på besök vilket var en höjdpunkt man såg med framemot med nöje.

Många dagar på ekorrstigen gick ut på att hänga på staketet vid trädgårdens slut och suktade efter killarna som byggde ramper och skejtade framför vårt hus. "Jag skulle gifta mig med Jonas, fast han hade ful cykel". Dock var min kärlek inte besvarad då han var hela 7 år äldre och ansåg bara mig som en lite lort som inte under några omständigheter fick leka på hans skejtboardramper.

Åtta år av min barndom passerade på ett vad jag kan minnas idylliskt sätt. Dagmammor, dagis, charterresor, Finlandsresor, att lära sig cykla, att lyssna på hårdrock i pappas gym, att sjunga högt till tonerna av arvingarna med mamma i volvon, att gå dem 10 meterna till farmor& farfar, att fånga grodyngel i skvättebäcken, att äta karameller hos Tant Anja, att vara barn.

Sommaren 1996, (no shit vad gammal jag är) flyttade familjen Blomgren till ett i mina ögon giganstiskt vitt hus på en kulle mitt ute i skogen. Vi hade då precis ökat familjen med en medlem, den ökända Erica som inte hade några gränser överhuvudtaget och inte liknande någon av oss andra barn.

Övergården blev mitt andra hem. Alléer, rondeller, bersåer, åkrar ladugårdar, kossor, grusvägar. Fast jag trodde jag hörde hemma där så inser jag idag hur fel det var. I dem yngre åren byggdes det kojor, lekte i hö, var kaninägare och fångade salamandrar men när jag började högstadiet insåg jag att jag innerst inne inte var en lantis. Faktum var att jag innerst inne var väldigt vilsen och trasig och ser ibland tillbaka på denna tiden som en jobbig och svart tid. Jag pendlade mellan livskris, matvägran och status 0 på självförtroende

Även resten av familjen kom till insikten att landet var kanske inte det ultimata och vi diskuterade flytt till Falkenberg där vi hade ett hus till förfogande. I sista stund drog vi oss ur och familjen hamnade i återigen i centrala Tranemo.

Detta var i skiftet från högstadiet till gymnasiet och jag började alltmer hitta mig själv. Alkohol, falskleg, bussresor, kullaberg, privatfester i Svenljunga och på alla diverse statsdelar i Borås provade jag på. Jag upplevde min första kärlek och dess konsekvenser.

Jag lämnade många gamla bekantskaper bakom mig och stiftade nya. Ung företagsamhet gav mig mycket och likaså mitt gymnasieprogram ekonomi som formade mig och insåg att min framtid varken var inom vården eller som frisör. Under alla dessa år hade jag även hunnit avverka alla de möjliga fritidssyslsättningarna som Gymnastik, Fotboll, Innebandy, Karate, Teater (8år!), Fiol, Piano och Drillning.

Juni 2006 stod jag på trappan, studentmössan var på och jag visste exakt vad jag ville. Service Management på Lunds Universitet Campus Helsingborg väntade till hösten och så blev det även, i 6 månader. Jag tog skolan för seriöst, jag började tveka och valde att flytta hem till Tranemo. Fel beslut kan jag tycka i efterhand. Jag hoppade runt bland diverse jobb, jag drog ensam till Oslo för att finna lyckan och blev allt mer osäker på vad jag egentligen hade för mål med mitt liv. Jag avverkade i denna veva några somrar på Jabokontoret i Tranemo. Jag insåg där någonstans att papper, siffror, datorer var ändå min grej men jag behövde något mer som kändes rätt. En dag slog det mig - Politiken. Ända sedan jag var 6 år kan jag minnas att jag vart intresserad av politik på ett eller annat sätt. Med en mamma som var kommunpolitiker till att under mina tidiga tonårsår fundera mycket kring miljöfrågor till att landa som en genuin konservativ moderat med stort M. Vid 16 års ålder blev jag medlem hos MUF och den vägen har jag vandrat till jag idag sitter som kommunalpolitiker.

Våren 2009 då jag stod andra gången inför högskoleval hade jag spikat att jag skulle flytta till Halmstad, som är mitt andra hem och läsa programmet, statsvetenskap med politisk kommunikation. Men något gick snett och jag valde istället en tvåårig administratörsutbildning i Borås.

Den utbildningen är idag snart till ända. Jag anser att det varit en lärorik resa och ser framemot praktiken till våren som ska avverkas på riksdagsförvaltningen. Ett ständigt problem som jag lärt mig leva med är att min prestationsångest ständigt är påtaglig. Jag anser att mina ambitioner är större än denna utbildning och som min framtid ser ut för stunden kommer jag till hösten att åka till Skövde för att hämta hem en kandidatexamen i ekonomi och affärsjuridik.

Framtiden ser jag varken som ljus eller mörk. Fast jag hela tiden vetat att jag vill göra kariärr och att det hela tiden finns en strävan hos mig av att lyckas så har jag svårt att se mig där. Jag vet inte vad definitionen av att lyckas ligger utan att jag tror jag alltid kommer fortsätta sträva efter något och kommer inte vara medveten om att jag hela tiden lyckas.

Mina framtidsdrömmar handlar snarare om hus än jobb. Jag vill ha ett vitt, nybyggt trähus vid havet. Jag vill leva tillsammans med någon som uppfyller alla krav på manlighet. Jag ser dock inte min framtid med barn. Något som kan ändras med tiden eller så gör det inte det och jag har redan accepterat  det.

Jag vill jobba till längre än åldern 65, jag vill vara frisk och kunna resa mycket och uppleva livet tillsammans med den jag delar livet med. Att kunna få vara frisk och aktiv av sista delen av mitt liv är något jag värdesätter och det är bland annat därför jag tränar "my ass off". Men träning är mitt liv och så lär det förbli.

Långt textstycke men en extremt kort sammanfattning av mitt liv.