sannablomgren

Människor har så förbannat bråttom. Man är inte någon om man inte presterar något. Presterar man något värdefullt är man plötsligt något och man vaknar upp och alla älskar en. Det är förbannat fel. Jag är trött på att försöka prestera. Jag tänker falla och hoppas på att någon tar emot.

Sömngångare är jag allt idag. Och alla andra dagar på den sista tiden känns det som. Idag skyller jag på vädret. Så nu ser jag bara framemot tills jag kommer hem. Då blir det ett svandyk ner i sängen någon timma för att åter bli människa. Min s.k. dagliga sömn. Som sagt är inte vädergudarna nådiga idag. Och jag har inte genomtänkt outfit. Att gå hem, 3 km med skinnpaj skulle ge konsekventer. Dessutom har jag återigen fått tillbaka min benhinneinflammation. Därav det bittra ordet fitt-benhinnor ni kunde beskåda häromdagen då jag skakat av mig kalorier på elljusspåret. Så alltså, utan regnjacka, paraply och med benhinneinflammation så ska jag snällt vänta på mamma som kommer och plockar upp mig efter jobbet. Hon är och plockar brynen hos någon rysskärring så övertid för Sanna idag.

Jag vet inte om det är bara jag eller om alla eller åtminstone någon reagerar som jag gör när jag får en kändisuppenbarelse. Alex Schulman tog ju sjävklart priset. Men nu när jag satt här och drack mitt morgonkaffe (Läs: åt ett äpple) fick jag återigen en kändisuppenbarelse, och när jag får detta vill jag att hela världen ska veta att jag, Sanna Blomgren har sett en kändis. Larvigt och sånt där lite patetiskt som är bättre att ha osagt men nu skriver jag det i alla fall. I lördags när jag stod på American Apparel på Götgatsbacken stod det en brud, eller snarare en föråldrad blondin med "sillisar" och åldersnojja framför mig i kön. Hon skulle köpa alla par knästrumpor av "cheerleaderstil" affären ägde. Det var krångel med storlekar och färger och hade inte det minsta bråttom. Allmänt dryg. Själv stod jag bakom henne, hoppade jämfota av stress men hon var så självupptagen så hon inte såg kön som smått började bli meterlång av människor som kollade på sina armbandsur. Hennes karl fick självklart betala och bära handväskan. Ja ni förstår. Nu när jag klickar mig in på aftonbladet får jag mig en smärre kändischock. Hon visade sig vara ingen mindre än Laila Bagge och sitter i den omtalade idoljuryn. Dessutom har hon varit Celine Dions låtskrivare. Du milde! Hey hopp Onsdags-chock! 

Varför blev just jag Sveriges tankspridaste människa. Kanske är det inte av ren tillfällighet att jag under en kort tidsperiod blivit av med cykel, mobil och nu även råkat glömma min vita underbaringar till converse uppe i sthlm. Tillfällighet eller tankspridhet? Eller jag igår fick ta mig en kvällsrutt till Borås för att hämta min plånbok som bara sådär hade råkat bli kvar i Målles bil. Tillfällighet eller tankspridhet? I vilket fall som helst är jag medveten om att jag är slarvig, men tydligen inte fullt så medveten.




Så därav har jag klickat hem denna boken, en till mig och en till min far kanske?

"Tankspriddhet är en mycket fin egenskap, ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration (dock på något annat)."

Jävla fitt-benhinnor.

Vissa dagar är inte livet en solskenshistoria. Vissa dagar är man inte på topp. Vissa dagar är det regn fast utanför fönstret så lyser solen. När en sådan dag existerar brukar jag välja att inte klicka på aftonbladet.se. Vissa dagar blundar jag för alla världens hemskheter för att på något sätt skona mig för mer negativitet och motgångar. Vissa nyheter kan få magen att vända sig ut och in, man har bara lust att dra täcket över huvudet, maxa Coldplay's Fix you och gråta en skvätt. Kriget i Irak, eller bombattack i Germanien går mig ganska oberört förbi, hemskt nog. Jag vet att det finns inget jag kan göra. En simpel liten svensk 21 åring, nej det finns inget jag kan göra. Men att läsa om något som verkar allt vanligare och vanligare är djurplågeri. Det liksom svartnar inom mig och jag vill bara bli liten igen. Vill inte leva i denna hemska värld men hemska människor som plågar små oskyldiga djur som inte förstår vad dem gjort för fel, helt ovetande om varför människorna är onda, detta bara för människans egna vinnig. Och i vissa fall ingen vinning alls. Det är ett liv som får sina sista minuter på jorden genomleva ett helvete. Ett liv, precis som mitt liv eller ditt liv. Det är så förbannat fel. Vi är födda av naturens gång och ska även dö av naturens gång.

Huvfudstaden. Underbara Stockholm. En intensiv helg på alla sätt och vis har passerat. Och inte för alla helger i världen skulle jag vilja ha den ogjord. I Lördagsmorse klockan 05:00(!) ringde alarmet på mobilen. Snooza givetvis. Dock alldeles för länge och alldeles för fort blev klockan 06:15. Panik såklart ! Bea och gänget skulle plocka upp mig 06:00. Kastar mig upp, och naturligtvis har jag inte haft någon täckning på mobilen under kudden. Såklart! Några sms droppar in och likaså ett telefonsamtal från Spädgrisen som stod utanför min systers hus och väntade på mig som var på havrestigen. I alla fall, på drygt 10 minuter hade jag sminkat mig, satt upp håret, klätt på mig, knytit conversen samtidigt som jag borsta tänderna och slängt ner det sista i väskan. Och så var vi påväg. Runt Linköpingsområdet var det stopp för rökpaus och inhandling av frukt och måltidsersättning. Frukost var ju som sagt inte att tänka på.
Resan till Sthlm gick smärtfritt förbi. Men att ta sig igenom hela staden och ut till Djurgården var lättare sagt än gjort. Ett samtal till mina gamla kollegor på eniro gjorde saken lättare men dock utan resultat. Stannade till vid Östermalm och frågade ut en trevlig taxichafför och saken var biff! Vid 12-snåret var vi framme vid Scandic Hasselbacken, all cred till Spädgrisen som lyckades ta oss dit oskadda! En aning skakis i benen packade vi in oss på ett hotellrum, då vårt andra rum inte var klart ännu. Plattade barret, ringde något samtal sedan satt vi återigen i Sthlms något turbulenta trafik, dock på en lokalbuss. En dag på stan bestående av Urban Outfitters, Sturecompaniet, Götgatsbacken på Söder och ett mycket kärt återseende av Aläääx! När det vardags för lunch pressade vi in oss på Fresco och jag som gått hela dagen och tjatat om mina nya, men även gamla favoriter Alex och Calle Schulman fick mig en smärre hjärtinfarkt inne på Fresco. När jag klubbat ner mig vid ett bord inne i hörnet klivet A. Schulman in i egen hög person in på Fresco. Mina ögon blev som kulörta julgranskulor och jag började mima till Charla och Carban som stod framför honom i kön "LÄNGST BAK I KÖN". Där stod han i alla fall. Satte sig bordet bakom med sin laptop, läste några mejl och bläddrade i aftonbladet och jag själv satt där som på nålar, min kycklingfetasallad blev liksom på stört svår att svälja. Men är man kändiskåt så är man. Utanför stod hans briljanta moped parkerad och jag var en aning exalterad. I alla fall, en intensiv dag.
Väl hemma på hotellet upptäckte vi att vi hade bastu på rummet! Wiiie! Queensvit här är vi. Så efter att bastubad och en delikat middag slocknade vi alla framför någon amerikansk dokusåpa på MTV. Utgång får vi ta igen en annan gång, trots att Alääx vart göllig och kluddat dit oss på VIPlista. Orken existera helt enkelt inte.
Söndag och tjejmilen vankades för några av oss. Själv så gick jag och Carban vilse inne på NK bland Marlene Birger och NKpraliner. Därefter tog vi tunnelbanan ut till gärdet för att möta upp något duktiga och rödrosiga Charla och Målle. Efter fotografering och poserande med medalj tog vi åter tunnelbanan denna gången till Karlaplan. Där vi sedan fick ta oss en promenad ut till Djurgården då trafiken av avstäng pga av loppet. Dusch och lobbyhäng blev sedan en resa hemåt. Och jag säger det igen, underbara Huvudstaden. Underbara Djurgården, underbara Mälaren, underbara vackra och ståtliga broar, slottet, rosenbad, tre kronor och underbara gamla stan. Ljuvliga storstadspuls, underbara högfärdiga dialekt, shoppingutbudet och underbara miljö och natur.  All kärlek åt Sthlm.

Och bilder kommer?

Kärlek!

Linn påpekade en gång att jag har en tendens att göra allting på samma gång och alltid när jag ska iväg någonstans. Och faktiskt så det skitmkt jättesant. Vi tar dagen som exempel. Jag har inte fått någonting vettigt gjort under veckans gång. Men idag, ska det jobbas, tränas, besöka vårdcentral, besök på systemet, kolla på lägenhet, packa, tvätta, luncha, brännas skivor, uppdatera min mp3(!), rensa bland mina tusentals flyttlådor, sola och kolla på innebandymatch. Och ganska säker på att jag glömde något där. Men faktum är att när jag vill någonting, när jag tycker något är roligt och intressant då ser jag till att hinna med allt detta. Ett späckat dagschema bigtime, men det funkar inte att visa sig bland folk likblek som om sommaren inte existerat eller komma upp till sthlm med en väska full med smutstvätt. 
"Jag ska bara.." har fått sig ett ansikte. Me!

Fredagar är i vanlig ordning lugnare än gatan. Så därför tog jag tillfället i akt att börja sätta mig in i MUF's blåa värld. Har läst och antecknat. Mycket intressant och givande. Och jovisst, en utbildning ska vara neutral i politisk synvinkel men hur djupare jag kom i moderaternas värld ju mer insåg jag att Service Management går åt det blåa hållet. Visst, jag läste bara ett halvår, ett kort och konsist halvår men ju mer jag läste så blev jag hela tiden påmind om föreläsningar på Campus Hbg. Vad föreläsarna sa och påpekade. Det är svårt att vara politisk neutral om det nu går. Och kanske är det inte så konstigt, moderaterna arbetar mest av alla partierna med att stärka rättigheterna och göra det enklare för kommande och befintliga företagare, egenföretagare.

Adios!

Alex och Calle Schulman. Hör jag-, ser jag-, eller kommer jag bara tänka på dessa människor bryter jag ut i något grisliknande garv eller som nu på jobbet då det vore högst opassande att skratta alldeles för högt inne på mitt kontor så fnissar jag i min ensamhet, men inombords skrattar jag så mycket så det bubblar i hela kroppen. Tidlösa, omogna och slutar aldrig att förvåna. Alex och Calle Schulman.

Mina besökare har minskat radikalt. Inte tänker jag få panik för det. Jag tänker inte anstränga mig för att skriva mer, fånga mina läsares intressen eller skriva något som väcker enorm uppmärksamhet. Nej! Jag skriver för min egna skull och tycker det är roligt att det är så många som följer min blogg trots att jag inte har så värst intressant liv. Mitt mål med min blogg är inte att bli någon nästa StinaLee eller för all del inte Kenza.
Idag, eller rättare sagt från och med nu blir jag lämnad ensam på kontoret. Gubbarna åker iväg på en mässa och jag blir ensam kvar. Kan vara skönt emellanåt. Det blir jag och någon stackars sate (Läs: Frank) som är ute och lastar dem få bilarna som ska gå idag. Och imorgon är det inventering på bygget, samtliga ska inventera, utan jag! Det finns fördelar med att vara tjej och dryga 30 år yngre än alla här.

Hösten är på intågande. Något annat finns inte att tvivla på. Jag är mycket lycklig över detta. Höstkläder, värmeljus, stickat och massa mys. Denna vecka har jag inhandlat två höstjackor. Nästa inköp på listan är en stor, varm och härlig halsduk. Välkommen hösten.

I helgen väntas Sthlm. Underbara huvudstad. Klockan 6(!) på lördagmorgon bär det av i den omtalade röda bubblan Bea. Här ska shoppas, ätas gott, roa oss kungligt och förhoppningsvis många kära återseende. Och för vissa av oss Tjejmilen. Vädret har jag hört ska vara på topp så något annat än en topnotch-helg tvivlar jag på. Spädgrisen fyller 21 år så här ska inte spottas i glas ! Kameran ska med upp och för en gång skull ska jag använda den.



Skål förfan!

Målle är inte barnet längre, även om man så kan tro. Con grat' !

27 Augusti 2008. Är det vädret eller är det bara jag?

Ärlighet är jag något jag värdesätter mycket starkt. En ren sanning utan förskönningar. Ibland kan det göra ont att höra sanningen. Det vet vi alla. Men det är alltid nyttigt att höra sanningen, alltid. Självinsikten faller på plats och man landar återigen med fötterna på jorden, hem från flykten, flykten från sanningen. Det finns inget som någonsin gjort mig så illa som oärligheten. En lögn jag tänker på dagligen och som alltid kommer följa med mig. Den har inte varit nyttig på något sätt. En ren sanning uppenbarade sig för mig idag,  just nu gör det ont men jag hoppas att jag kommer stanna på jorden. Föralltid.
Idag är det förövrigt en grå dag. En grått väder men även en grå tisdag som kommer gå omärkbart förbi ut i intet. Dagen kommer rulla på som alla andra dagar och om några månader, veckor, ja kanske tom dagar har vi redan förträngt denna dagen. Inte att den existera utan dagen kommer mest vara suddig och bara lagras i perefirin.

Denna tisdag i alla fall, en dag i resten av mitt liv. Den ska förbrukas och ja, många dagar har jag kastat iväg på skit. Så därför ska jag få någoting gjort. Kanske inhandling av nya träningskläder, kanske en löprunda i en blött och kall skog, kanske ett eller två avsnitt av skärgårdsdoktorn innan jag Sanna somnar alldeles för tidigt framför tv;n.

Jag äter säsongens andra clemetin.
Det doftar jul på mitt kontor.