sannablomgren

Rhodos, Augusti 2010.

Stundtals tittar jag tillbaka i mitt bloggarkiv. Min blogg har följt mig från och till sedan hösten 06.
Jag har förändrats som person något enormt. När jag tänker tillbaka på hösten 06, Jag, Liten, Som ständigt blev ännu mindre, Boende i Sveriges vackraste stad Helsingborg men förövrigt var jag ganska trasig och Absolut inte vuxen/mogen/redo. Student vid Lunds Uni. Campus Helsingborg. Jag kan inte inse att det var jag, känns som om det var en annan människa. Jag, mitt alterego. Jag var inte den Sanna jag är idag. Jag var inte den Sanna som jag var för ett år sedan. Exakt för ett år sedan komponera jag ihop detta inlägget:

Jag är i stort behov av en bustier inför nästa helgs bravader.

Ja, Så får det bli.

Höst idag? Isånnafall hoppas jag på Sommar imorgon. Vi är inte färdiga du o jag än!

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit.

Jag hittade bitarna till slut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever.

Min bästa vän blev min penna och min rosa anteckningsbok. Ibland fylldes jag av för mycket tankar och då flydde jag dit. Till min fina bok, under mitt täcke och skrev.

Det var lätt att skriva om det man saknade och det var svårt att sluta. Jag fick aldrig några svar, men jag hade ändå inte velat höra. Min anteckningsbok var ju lika tyst som honom. ”Jag älskade att älska honom, men jag hatade att jag älskade honom”.

Det var mitt i den meningen som tog mig en evighet att skriva som jag insåg min rädsla. Jag var rädd för att sluta älska honom. Nästan mer rädd än tiden då jag skulle börja våga älska honom.

Att börja älska handlar om att se en framtid med honom. Att sluta älska handlar om att vilja se en framtid utan honom. Mina tankar tog en vändning och istället för att blicka bakåt lutade jag mina ögon på framtiden. Jag tänkte tillbaka på våra sämre stunder, även fast jag inte tyckte att de fanns på riktigt.

Jag tänkte på någon jag tyckte var bättre, även fast jag egentligen inte tyckte det fanns någon. Jag var tvungen att gömma allt som bidrog till att jag saknade honom. Till slut blev han en person jag för en tid föraktade. Men jag visste att enda anledningen till att jag hatade honom nu, var för att jag älskade honom då.

Efter en tid slutade mina tårar rinna. För varför ska man gråta över sin så kallade kärlek, när din sanna kärlek vill ha dig för evigt?

För en tid var jag mer rädd för kärleken än någonsin. Men vet ni, jag läste någonstans att om någon gör ens hjärta trasigt, blir det dubbelt så stort när det blir helt igen. Att man sedan ska ha dubbelt så mycket kärlek att ge. Och vet ni, det är sant."

Viktoria Törnegren.

Här är jag igen. En sommar igen. Många timmar på jabokontoret att fördriva. Nu kör vi!

VAD:
Drack du senast – FunLight Appear.
Köpte du senast – Bernadotteboxen. Mjau.
Gjorde du igår – Halvsov på en föreläsning, räknade kalkylering och frös.
Ska du göra imorn – Ännu en tradig föreläsning om kalkylering på 3,5h.
Vill du göra just nu – Somna in till min spotifylista "Lugna favoriter".
Åt du senast – Ett äpple.
Är närmast dig som är rosa – En bok av Linda Rosing.

KÄRLEK:
Du har sårat någon så den började gråta – Jaja.
Nån har sårat dig så du börjat gråta – Jo, ja.

ÄRLIGHET:
Du har gjort nått som du lovat nån annan att inte göra – Ja. Alldeles för många gånger. Fy mig!
Jag har gjort något som jag har lovat mig själv att inte göra – Har vi alla.
Jag har smugit ut utan lov - Säkerligen. Har dock inte haft sådana regler hemma hos Blomgrens.
Jag har ljugit för mina föräldrar vart jag är – Ja, jo.
Jag har en hemlighet som ingen vet om – Ja men det är inte många.
Jag har fuskat i ett spel – Jajaa.
Jag har struntat i ett prov – Ja, 1 gång. Jag var förkrossad, ung och dumpad.

DÅLIGA TIDER:                                                                                                                                           Jag har skadat mig sjäv – Jo.
Jag har druckit alkohol – Ja. Den alkoholen.
Jag har tagit mediciner mot drepression – Nej inte vad jag kan minnas, nej.
Jag har sovit en hel dag utan att behövt det – Ja. Jag såg ingen anledning med att gå upp.
Jag har vaknat gråtande – Ja.
Jag har somnat gråtande – Ja.

DÖDEN:
Jag hatar begravningar - Hatar och avskyr. 
Jag har sett någon dö - Nej.
Någon du har känt som nyligen som dött - Ja. Ganska nyligen.

2007.

Som vanligt misslyckas jag totalt i köket. Skulle lite snabbt och lätt slänga ihop en brunch innan träningen. Qiunoasallad. Det hela slutade med att jag fick kassera den och välja ett äpple istället. Som vanligt. Äpplet smakade konstigt så det hela slutade med att jag i detta nu sitter och dricker färskpressad brämhultsjuice. Snart vankas det träning. Spinning och därefter träna mage och ben i gymparken! På något sätt försöka träna bort söndagsångesten. PUSS