Marken börjar att gunga.
Stundtals tittar jag tillbaka i mitt bloggarkiv. Min blogg har följt mig från och till sedan hösten 06.
Jag har förändrats som person något enormt. När jag tänker tillbaka på hösten 06, Jag, Liten, Som ständigt blev ännu mindre, Boende i Sveriges vackraste stad Helsingborg men förövrigt var jag ganska trasig och Absolut inte vuxen/mogen/redo. Student vid Lunds Uni. Campus Helsingborg. Jag kan inte inse att det var jag, känns som om det var en annan människa. Jag, mitt alterego. Jag var inte den Sanna jag är idag. Jag var inte den Sanna som jag var för ett år sedan. Exakt för ett år sedan komponera jag ihop detta inlägget:
"Jag vet inte vad jag ska säga. Skriva. Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte om gårddagen var bra, dålig eller katastrofal. Men den var konstig. Den var absolut inte fancy. Det var inte någon typ av Sannafest. Jag vet inte om jag ska känna mig besviken, ångestfull eller om jag ska minnas denna kvällen som en kväll som blev från lugnt vinande hos Jessika till en helt crazy bananas vinfylla, eller om jag borde radera den helt ut från min hjärnbank. Jag satt igår i min soffa. Tyckte livet var sådär lagom trist. En helg utan planer. En grå, trist och en förbannat meningslös helg. Ett sms dimper ner. Jag kastar mig in i duschen och 2-3 timmar senare befinner jag mig i Limmared hos Jessika, pimplades Rosé framför Buzz med fina människor. Borås var målet men planerna lades ner lika fort som dem kom upp. Kvällen slutade dock inte där. Jag återvänder hem till Tranemo. Vinandet fortsätter, jag tar en svängom på en fest där jag var fullständigt missanpassad. Återvänder hem. Tar en cykeltur med A, fyllesnack, telefonsamtal, sms och där borde kvällen ha slutat. Det gjorde den med vad jag kan minnas. (06.00!) Det går inte sammanfatta den kvällen på ett bra sätt men nej det var ingen spritfylla för min del.
Jag är blödig ikväll. Många faktorer som spelar in. Hör liksom till att man ska ha blödiga kvällar. Alkoholen är inte nyttig för mig. Inte för någon såklart. Det slår aldrig fel. Alltid. aalltid dagen efter går hjärnan på högvarv. Tankarna många, slutssatserna inga. Slår verkligen aldrig fel. Men i alla fall. Hösten är på ingång. Vilket jag inte alls har något emot. Räven hänger snart framme. Dr. Martens står på hyllan. Jag rustar upp mig för diverse svampplockning i skogen, mörka kvällar med värmeljus, raggsockar och skolsstart. För på måndag börjar allvaret. Och jag tycker det ska bli underbart. Känns nästan som att gå på semester. Börja första klass, födelsedagsfirande eller julafton. Att inte jobba 40 timmar i veckan vecka ut och vecka in ska bli så fantastiskt skönt. Skolan har alltid varit min grej. Lågavlönade jobb som inte kräver utbildning och som man ångestfullt åker till varje morgon är uteslutet. Jag har haft min tid. Den har inte bara varit dålig på arbetsmarknaden, den har gett mig mycket men nu lämnar jag den bakom mig och tar ett steg längre in mot framtiden. Mot något jag vill göra. Något jag intresserar mig för. Något som jag med stora förhoppningar ska ge mig en fin framtid. Kanske borde jag sätta punkt här. Kanske inte. Har mycket som måste ut idag. Men jag stannar här. Mer behöver jag inte. Det räcker nu."
Jag är glad att under det gångna året har kommit mig till insikt att Tranemo inte är bra plats att bli onykter på.
Tillåt mig att små-le.
Jag är glad att under det gångna året har kommit mig till insikt att Tranemo inte är bra plats att bli onykter på.
Tillåt mig att små-le.
Kommentarer
Trackback