sannablomgren

Sometimes we need to stop analyzing the past,
stop planning the future,
stop trying to figure out precisely how we feel,
stop deciding with our mind what we want our heart to feel.
Sometimes we just have to go.. "whatever happens - happens".

/ Carolina Gynning.

Nu ska Sanna trycka i sig lite kemikalier som min far hade uttryckt sig. Två alvedon ska passera min igensvullna hals. Viktigt, om jag överhuvudtaget ska vakna som en människa imorgon och inte en grönsak. Min dag idag har passerat hyffsat smärtfri. En 12timmarsdag idag. Mycket kommunalpolitik, kommunallagar och demokrati. Mycket tv. Och mycket facebook. Dock lite luft. Imorgon blir det åter biblioteksbesök, ett försök att komma längre med grupparbetet. Så. Gonatt everyone.

14:30.
Vad händer? Något som inte får hända och inte har tid till att hända. Blomman är sjuk. Halsont, feber och hjärnsnurr är ett faktum. Men ändå, inget annat var väntat när var och varannan människa är sjuk just nu. Även fast jag spritat mina händer, unvikit utbytesstudenterna och varit mer bakterierädd än vanligt gick det inte att hjälpas. GREAT. Skolan väntar inte och liten schematid på lager 157 väntar glatt på mig i helgen. Det hinns alltså inte tid med att stanna upp. Ligga och snörvla på min svarta och kolla på filmer dagarna långa. Jag trotsar allt detta och sitter nu med största duntäcket ever, smuttar på en smoothies och är redo för att suga in all information om kommunallagen. Alla dessa 38 sidor och dess 100tals paragrafer ska på något sätt fastna innanför pannbenet. Idag. Helst innan ljuset slockar utanför fönstret på Byns väg. Så dags att börja nu ..!

16:52.
Sådär. 4 sidor kvar av 38. Jag är förbannat bra om jag vill. Det är bara så. Efter kommunallagen och jag har gjort vårat ska det fortsättas att städas. Det börjades som sagt att städas inatt hemma hos Blomgren. Efter ha skjutit det framför mig hela kvällen började Mrs.Anka (Läs; Sanna.) diska, plocka kläder, sortera tvätt osv. Vid klockan 01:30 la jag sedan ner detta projekt. Dock halvfärdigt. Allt för att inte väcka grannarna. Kanske var det förjäves. För imorse var hämnden ljuv. Lät som en orkesterövning i trapphuset. Och nu verkar grannen ovanför totalrenovera sin lägenhet. Allt för att överrösta min Spotifyfinablandning.
Iaf. Något positivt är att min Räv har anländit. Jag är några tusen kronor fattigare men lyckligare. Nu är det bara snön och minusgraderna som fattas.

Igår hade Sanna en förbannat dålig dag. Verkar vara det enda jag ha nu för tiden. Men så är inte läget. Vanligtvis bloggar jag då jag har en dålig dag. Försöker skriva ner det som gror innanför pannbenet. Låta det flöda mellan tangenterna. Även fast jag inte skriver vad som tynger så är det ändå en lättnad. Iaf. Det som igår förstörde min eftermiddag/kväll var en simpel grej. En händelse som kunnat glädja någon. Någon som inte är Sanna Blomgren. Fast ni så väl vet om att jag inte gillar det. Jag vill inte se dem. Jag vill inte ha med dem att göra. Så verkar ni inte förstå. Det gör med skada än nytta. Tro mig. Tvivla aldrig på att jag har självinsikt. För det har jag. Det enda jag ber om är att respektera min vilja. Så!
Dagen idag har spenderats bland bokhyllor, kulturhistoria, politik, skönlitteratur och PROmöten. Den har spenderats på biblioteket i 7 timmar framför min laptop. En bra bit med grupparbetet har vi kommit och det var en nöjd Sanna men trött som klev över tröskeln in i stökig lägenhet på Byns väg 17 nu i eftermiddag.
För det är ett faktum, just nu är min lägenhet den äckligaste människligheten har beskådat. Kläder överallt, disk, tidningar och böcker precis överallt. Men spotify är mer underhållande, böckerna mer viktigare, facebook mer socialt så ja, Jag kommer inte någonstans. Min väska sen Göteborgsresan står kvar i hallen. Ska jag någonsin växa upp eller är det att inse att jag inte kommer bli en pedant hemmafru som ständigt bakar bullar och håller tvättkorgen tom? Bignono. Men nu ska Sannis lämna här. Ta tag i disken och plocka upp mina kläder, boka tvättid och känna ett jag presterar något.. Eller ja. Snart! 

Tro det eller ej. Men fröken Blomgren har precis i skrivande stund grinat ner hela mitt osminkade ansikte och mitt täcke. Jag vet inte var det är. Om det var filmen som var fruktansvärt bra och gripande. Om det var för att jag knöt an handlingen med verkligheten, eller om det berodde på min dag idag som inte varit den bästa eller om det helt enkelt är jag som är en känslig person. Jag skulle nog vilja påstå att det är en kombination av alla de ovanstående faktorerna. Men min fråga är då, är det bara jag som alltid vill att min känsla ska stärkas gånger 10? Känna på känslan ännu mer. Som idag, när jag känner mig lite eländig. Då vill jag helst att någon själ skänker mig all elände i världen. Ge mig lite hungersnöd, brustet hjärta, ensamhet och utsatthet. Jaa låt mig känna mig miserabel till tusen så jag nästa morgon kan känna att jag lämnat mig eländet bakom mig. Att jag vaknar och känner mig lycklig, glad x 10. Eller är frågan istället, är det jag som tänker och analyserar för mycket?
Iaf. Två föreläsningar har avverkats idag. Mycket politik. Vilket jag gillar. Resten av dagen har väl sammanfattningsvis innefattat många dåliga beslut. Jag hoppas helt enkelt det blir en bättre dag imorgon. Under solen.