Dear Mr. President.
En nattlig tanke..
Ingen människa är tillräcklig till allt det som krävs idag. Ingen. Det vore till att ljuga, för det finns varken en superkvinna eller superman. Ibland förundras man, eller rättare sagt jag hur människor orkar. Dem är perfekta, har perfekta liv. Dem har allt som jag alltid drömt om. Men inuti kanske fasaden fallerar fullständigt. Kanske. Men varför glömmer jag det lika fort? Varför tänker man inte i dem banorna då man maniskt strävar efter att bli precis som dem. Dem perfekta. Man sätter sin egna vilja framför sitt egna bästa. Eller andras vilja framför mitt egna bästa, min egna vilja. Förvandlas sakta till någon man inte är, utan något man vill bli. Det är kanske nu jag borde gå och sova. Försöka koppla bort tankarna för några timmar. Men jag har insett att jag inte alltid kan vara allt jag vill vara. Alltid prestera mer än bra, alltid vara på topp för för granskande ögon och alltid vara alla till lags. Väljer man att gå sin egna väg hamnar någon i kläm och man får sig sedan själv att skylla. Väljer man att inte vara alla till lags för en gång skull så verkar ingen förstå, förvirrande för att en människa avviker från sitt normala mönster. Finns det någon balans?
Nu tänker jag för mycket, den enda tiden på dygnet då man hinner stanna upp tänka. Nu borde jag sova.