Tidsoptimist, javisst.
Enligt statistiken följer ni mig fortfarande. Trots att skolan har tagit överhanden över mitt liv. Jag hinner inte, orkar inte och har dessutom ingen motivation till bloggen. Men om man har gjort som mig ikväll. Sovit hela kvällen så har man några timmar att döda på natten, och vad passar inte bättre då med att blogga lite.
Dagen idag har varit fin och som vanligt blandat med stress, stress och för ovanlighetens skull lite stress. Jag vill vara överallt. Hinna med allt och dessutom måste jag komma ihåg allt. Från den minut jag kliver upp ur sängen på morgonen är det stress. Att sova lite för länge, äta frulle på bussen i form av ett äpple. Stressa till studentbokhandeln, sedan skynda vidare med hjärtat i halsgropen till föreläsning.
Efter detta ska det kastas i sig lunch i form av en torftig sallad, knattra ihop en bra avslutning på vårt grupparbetet, skynda vidare till Nordea. Ner till stan för att hitta något fint plagg att förgylla garderoben med och senare stressa vidare till Viskan. Där plocka jag igen 8 års tid på 40 minuter med min barndomskompis Richard och senare gåspringa till bussen. Är det då konstigt att jag däckar fullständigt på soffan när jag anländer på Byns väg 17, 16.30? Tror inte det. Men det är ju inte att förneka. Jag är ett exemplariskt exempel på att förstöra dygnsrytmen. Jag älskar att sova, och då helst på eftermiddagar. Varför sover man alltid som bäst då?
Imorgon, imorgon blir det förändring. Alltid morgondagen. Upp tidigt, stressa av sig med en runda runt sjön och börja med hemtentan som ligger i mitt samvete och gnager.
Tråkigt inlägg från en tråkig Sanna.
Richard.