sannablomgren

Äntligen har jag lyckats bryta det dåliga mönstret. Under 2 månaders tid har större delen av min tid spenderats i sängen, sovandes. Skandal! Kasta iväg dyrbar tid på att sova. Man lever bara en gång. 24/7 tänker jag på att jag vill sova. Vilket jag gör fortfarande. Men nu de senaste 2 dagarna har jag lyckats att hålla mig borta från sängen. Detta lyckas jag med genom att aktivera mig. Sjön-runt tex. För vad kan gå upp mot svensk höstluft?
I måndags var jag i Gislaved som jag tidigare nämt hos en Rehabterapeut. Och jag fick bevisat att jag inte är hypkondriker. Tack och lov. Benhinneinflammation har jag helt klart. Dessutom inflammation i vader, hälsenor och någon konstig svullnad vid knät. Så Vivaldikliniken har inte sett mig för sista gången. Imorgon bär det återigen igen iväg till Småland för ytterligare en laserbehandling. Tröttsamt men nödvändigt. Min kondition har försämrats nåt avsevärt. Så igår drog jag i alla fall på mig skorna och gick en runda eller två. Men långt ifrån powerwalk tyvärr. 

17 September idag. Johannas dag. Och dessutom Joakims. Johannis är den som har jag haft kontakten med längst av alla mina nuvarande vänner. Under 6årsgruppen(lekis), lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet har vi följts åt. Ett av mina första minne jag har av Johanna är när vi någon gång i 6 -7 årsåldern var ute och lekte i den djupa snön. (Som förövrigt inte existerar längre.) Jag skulle hem och äta så jag och Johanna bestämde oss för att turas om att  dra varanndra på hennes Snowracer. Att det tog säkerligen 1 timme för oss att ta oss från Johanna på Plommongatan hem till mig på Ekorrstigen är oförståligt. Detta var en sträcka på max 700meter. Men visst det var tungt att dra lika mycket som sin kroppsvikt i den åldern. Så efter ett par meter var det bytte. Johanna drog, jag satte på Snowracern, Jag drog och Johanna satt på Snowracer och så höll det på. I alla fall. Johanna är i världens bästa Hannís och idag världens bästa 21åring. Tack för att du finns.