sannablomgren

När kliver man över gränsen in till vuxenvärlden? En värld där allt är så förbannat komplicerat och man ska hela tiden tänka på vad andra tycker och tänker. Vad som är rätt och vad som är fel. Varför saker och ting sker och hela tiden tänka på framtiden. Oroa sig över framtiden, en tid som inte ännu existerat och som för alla är helt oklar. När går gränsen för att man en dag går och lägger sig i en värld som är bekymmerslös och nästa dag vaknar upp och problemet står som gråa höga betonghus. När man var yngre grät man när man var ledsen, skrattade när man var glad. När man är äldre finns det tusen anledningar för att hålla tårarna inne. Det är inte okej att vara svag längre. Gråter man kollar folk snett, "hon gråter av självömkan" eller "hon har själv satt sig i den position, så jag tänker inte bry mig" eller så blir medmänniskorna rädda och flyr. Vill helst inte bli inblandade. Men däremot skrattar man så är det viktigt att skratta på rätt ställe. Hela tiden är vi bevakade av varanndra, det är inte okej att uttrycka sina åsikter. Att säga precis vad man tänker och tycker. Det är tabu . Och för att inte tala om maten, bilen, huset och utseendet. Folk dömer. Och sen ska det hem och pratas och skvallras. Tänk vad mycket lättare det var på dagis. För mer naturligt kan det inte bli, ansåg man att någon hade en ful tröja sa man det rakt ut. Fine! det var inget mer med det. Skitprat existera inte och fan så mindre människor kom till skada. Jag bli förbannad när jag hör vuxna säga "Barn kan vara så elaka" när vi vuxna egentligen är tio gånger värre. Går bakom varanndras ryggar, skvallrar och föraktar. Något att tänka på!