sannablomgren

Visst känns det som om bitarna i mitt liv börjar en efter en att falla på plats.
Jag blir mer och mer säker på vad jag vill med mitt liv och vem jag är.
Mitt liv blir mer definerbart och jag trivs där jag är och jag har inte den strävan hela
tiden att jag vill bort någonannanstans och göra något annat. Jag trivs helt enkelt med min tillvaro
och skulle kunna tänka mig att ha det så ett tag. (Dock inte för alltid!)

Men vissa dagar så har man "sina dåliga dagar". Vardagen rycks upp. Det känns precis som om någon rycker tag i en och skakar ur en allt självförtroende och intalar mig att allt är faktiskt inte så bra som du tror. Försöker intala mig att jag lever i en illusion.
Sådana dagar då jag hatar mig själv lite mer än vanligt.
Allt känns oupnåligt och att det inte finns något ljus i tunneln. Det jag måste göra då är att ställa mig upp och bara fortsätta, även fast det är tungt så måste det gå.
Dåliga dagar kommer då och då. Så är det för alla(?).
När jag är med mina bästa känns det som om ni är för bra för mig. Jag förtjänar inte er. Äter jag något går jag upp 10kg. Ger mig någon kritik känns det som jag är världens sämsta. Hela världen granskar mig. Jag vill inte gå genom folksamlingar. Jag vill bara liksom försvinna. Ingen får se mig såhär.
Jag spenderar en stor dag framför spegeln och granskar mina valkar, min äcklige hy i ansiktet, mitt sletna hår som borde klippas förlängesedan, mina ben som är alldeles för stora, min dubbelhaka, mina äckliga händer, mina breda axlar.. osv. Jag känner mig ungefär som en dålig fejkkopia av en Gucciväska som någon köpt i Turkiet. 
Idag är en sådan dag.