sannablomgren

Måndag. Jag vaknar i hyffsad tid för en gång skull. Solen lyser och idag är det dagen. Jag hittar kläder direkt utan att dra ut allt ur garderoben som bildar en oorganiserad hög mitt på golvet, på min vita IKEAmatta. Sedan ska det fräshas till, och idag känner jag mig på humör. Jag hinner att sminka mig. Men frukosten får jag offra. Istället får det bli en C-vitamin brus. Därefter ut genom dörren. Jag är tidig, klockan är bara 07:24, den går fyra minuter före vilket betyder att jag har tio minuter på mig. Jag hatar att gå. Det går förbannat sakta. Ständigt 10 meter före. Om någon hade bankat vett i dig innan du tog min cykel hade jag varit tidig på jobbet idag. Förresten du tog den inte, du stal den. Vilket är olagligt i våra svenska lagar. Idiotjävel! Det hinner spelas 2,5 låtar på min Mp3 innan jag är framme. Det är viktigt att det är väl utvalda låtar, det är ju trots allt måndagmorgon. Väl framme på jobbet står redan Simon och väntar på sina papper. När jag väl är endast 3 minuter sen då märker dem det. 10 minuter senare har jag startat upp min dator, loggat in på GARP, skrivit Simons papper och sitter på hotmailen för att undra vad jag ska göra nu? Idag ska 6 st bilar lämna Jabo. 3 Svenska och 3 Norska. En lugn dag, det är alltid måndagar. DHL:n däremot ser tung ut. Men idag har jag faktiskt ett annat tankesätt. Jag ska vara tacksam för varje dag jag är här. Om en och en halv månad är jag någon helt annanstans. Vilket jag helst inte vill. Jabo är inte bara ett jobb, det är ett bra jobb som jag på något vänster lyckades få endast vid 19 års ålder. Ansvar och frihet, vilket kommer försvinna framför näsan på mig då jag sista september kommer hamna på ruta 1 igen. Jag hatar ruta 1. Denna ökända ruta 1.