sannablomgren

Vad vill du bli, eller vad föredrar du?
Att ragga upp någon eller att själv bli uppraggad?
Ska man föredra något av dem beroende på om man är tjej eller kille, en oskriven regel?

Tyvärr kan jag inte svara på dessa frågor, men jag kan spekulera och ge er min synvinkel på det hela. Jag tror nämligen dessa två fenomen hör ihop. Alla vill bli uppraggade, vilket leder till att ingen blir det om ingen bestämmer sig för att ragga upp någon. Alltså en ge -och ta situation eller en ond cirkel, bestäm själva. Någonting de har gemensamt är spänningen. Kicken som kryper sig inpå när man vågat lämna sitt telefonnummer eller bjuda någon på en drink. Egentligen, om man inte vågar ragga upp någon, kan man då gnälla över att man inte hittar sin stora kärlek. Är inte hela livet en chanstagning värd att göra det bästa utav? Men visst, i ärlighetens namn, att bli uppraggad utav någon är charmigt, kul och alldeles precis det man vill. Hur än personen i fråga ser ut så blir man glad, man har vågat chansa och bara genom det vunnit något - inte minst den hissnande egna kicken. Och som sagt, alla blir galad över att ha fått en komplimang, så tänk på det. Om det inte leder till någonting mer så har du i alla fall gjort en person glad.

Jag vet inte hur många gånger jag tillsammans med vännerna diskuterat raggningsproblemet, om det nu är ett problem. Vad har jag att förlora om jag skulle våga ragga upp någon? Hur farligt kan det vara? Det värsta som kan hända är att jag får nobben eller börjar stamma, vilket inte är speciellt farligt i sig. Man misslyckas alltid någon gång, men tillslut kanske det ger resultat. Killen eller tjejen du raggar upp kanske mest av allt vill att du gör det, om du då vågar detta blir belöningen dubbelt så stor. En vinst med 200%. Hur ska snyggingen på krogen förstå att du är intresserad om du inte vågar? Visst du kan blinka, närma dig han/hon i smyg eller dricka samma alkohol som personen bara för att verka intressant. Men det blir ju bara mer pinsamt, tänk så mycket lättare det är att bara gå fram och tala klarspråk. De flesta utav oss är ju så otroligt bra på att babbla på annars...,så varför inte spara lite saliv till kvällsraggandet.

Vad tycker jag då bäst om? Svårt. Klart att jag uppskattar de få raggningsrepliker man blivit tillägnad genom åren eller de drinkar man blivit bjuden på, men kicken när man vågar ragga upp någon själv är nog så uppskattande. Spänningen, blygheten som jag sällan känner gör sig påmind och fnissandet med tjejgänget dagen därpå. Det är sådant vi måste fylla på "livsryggsäcken" med medan vi kan och därför tror jag det är viktigt att ha i alla fall en period som singel och nyfiken. Som sagt, inse hur glad du blir själv utav att bli uppraggad och våga därför göra detsamma. Sverige behöver ragga mera, bli ett modigt folk som vågar tro på sig själva. Det är bara att springa om du får nobben och försöka nästa gång.


Istället för att intala dig att du inte kommer att lyckas, tro på att det är just dig han/hon vill ha, om så bara för en kväll!

Det är början av augusti, sista dagarna på semestern närmar sig för många och så även nedräkningen till hösten. Få veckor återstår av sommarlovet, det första för några - det sista för andra. Gemensamt för alla är slutet på någonting och början på någonting nytt. Sommaren används som en tid där man hinner varva ner, hitta sig själv igen och skapa fina minnen man länge ska bevara. En del jobbar under sommarmånaderna, medan andra solar längst kusten. Men vad händer då när hösten börjar, om sommaren är slutet på ett år enligt den mänskliga kalendern? Tänk er förstaklass eleverna, nervositeten och den nya skolväskan. En helt ny värld väntar, måsten och utmaningar. Eller sistaårseleverna, ett år av lång väntan återstår till studenten stundar och ångesten över vad som väntar efter den. Verkligheten. Tänk er alla de nygifta par som ska tillbringa sin första höst som man och hustru, den nya namnskylten på dörren och ringen på fingret.

Men det är inte hit jag vill komma, utan hur ser hösten ut för dem som är planlösa, arbetslösa, hemlösa och barnlösa? Vilken nervositet väntar för er? I detta "er" räknar jag för tillfället in mig själv på högsta allvar. Jag är planlös, äger en plan men ingen lösning till den. Just nu känns det lätt att fly, bort till någonting annat. Men vad för någonting annat? Bara en dålig undanflykt för att slippa ta sig an problemen som man i de flesta fall skapat sig själv. Å andra sidan, varför ska man inte få fly bort för en stund, våga tro på sin känsla - surfa på vågen? Jag fascineras av dem som vågar, exempelvis resa till en helt annan kontinent för att upptäcka och uppleva.

Det finns flitiga människor som har allting enligt schema, punkter som prickas av. Allting ska ske i rätt ordning och klockslag. Frågan till er, vad händer när schemat spricker? När någonting inte blir som det skulle, som det var planerat. Vad gör ni då? Finns det någon reservplan? Antagligen finns det en sådan, kanske en plan C också. Men det är synd att kalla det sunt, om allt ska ske på rutin och leda till karriär. Ändå är det så vi lever, stressen som sparkar oss bakifrån - ständigt skrikande efter framgång. Tänk alla hemlösa, tjänar de någon extra slant på sommaren - sommarjobb existerar det uttrycket hos dem? Många säger att de får skylla sig själva, att de är fyllon allihopa som grävt sin egen grav. Men kära vänner, jag har svårt att tro detta. En del av dem passade inte in i livsschemat, mönstret och i takten allt ska ske. De hann inte med, blev kvar på ruta ett. Nu får ni inte tro att jag försvarar alla dessa människor, men det är viktigt att poängtera.
En del av dem VAR som du och jag, men schemat sprack.

Min höst känns långt borta, i min kalender är jag fortfarande i slutet av juni. Nyss hemkommen ifrån Hultsfred och sommaren ligger framför fötterna. Sommarjobbet känns spännande och planerna för de kommande månaderna är många. Hinna träffa en mängd personer som jag listat upp och skrivit ned i min vänstra del av hjärnan och upplevelserna är många. Så blev det dock inte. Tragiskt nog. Egentligen visste jag det, att man inte skulle hinna med allt det där man planerat - ingenting egentligen när man tänker efter. Högst träffat ett tiotal personer och dagarna känns betydligt gråare än väntat. Petter har fel i sin låt - Pengarna har INTE rullat inte in som de ska. Ständigt detta sparande, vända varje krona ut och in för att ha råd för den sista ölen på krogen och det söta linnet i skyltfönstret. Sådana saker som skulle kunna undvikas, men varför ska man behöva det? Det är sommar, ledighet och tid för att njuta. Skämma bort sig själv och vara kung för en dag.

De flitiga människorna och deras scheman är vi. Alla runtomkring dig. En dröm om att bli något, någon gång. Och vad hade vi varit utan den drömmen? Inte mycket. Benen bär för att vi ska komma framåt. Hoppet likaså. Det som är viktigt att komma ihåg är dock detta, att schemat inte behöver innehålla en karta och kompass. Låt oss kämpa, anstränga oss och bevisa för oss själva vad drömmen handlade om. Det vi verkligen ville. För jag tror och försöker intala mig det själv också, att det du verkligen verkligen vill når du till slut. Kanske är inte drömmen och viljan densamma, men du blir tillslut tillfreds. Du klarar det utan schemat som får varannan tjej att uppleva magkatarr någon gång i livet och männen att tvinga sig tjata om män och kvinnors löner bara för att.
Välj schemat utan kompass snälla du, om bara viljan finns där, så kan du inte önska dig en bättre kompass.



/ Malin Niklasson, som gästar Sanna varje tisdag framöver.